Onsdag 18 april 2012
Det var dagen jag fick beskedet. Pappa satt på stolen till vänster om mig.
Han var säker på att jag skulle ha Asberger. Jag var säker på Add.

Det satt två människor mittemot oss. Den ena var läkare, den andra var terapeut.
De berättade att jag hade inte Asberger. De kunde inte se några tecken av det på mig.
Inte hade jag bara ADD, utan jag har ADHD.

PUH, vilken lättnad. Jag blev så glad. Äntligen fanns det en orsak till varför jag var som jag var.

Hade jag inte haft ADHD, hade jag blivit orolig över vad det var för fel på mig. Haha

Jag skäms inte över att jag har ADHD.
ADHD är bara en diagnos, det är inget som ändrar på mig som person.

När jag berättade för mina vänner om diagnosen så blev några glad för min skull, vissa K-bryade och vissa började trösta mig. Jag tyckte att det var helknäppt då att folk började tycka synd om mig för att jag hade ADHD. Men nu förstår jag att det är väl inte så konstigt att folk börjar göra det när det är så mycket fördomar om ADHD.

Men jag är glad över diagnosen, jag är lättad och nu vet jag att det kommer att underlätta min skolgång när jag väl börjar plugga.

Trötthet är en del av ADHD-diagnosen.

Här kommer ett inlägg som så många gånger förr har dykt upp.
Det är snart 1 månad sen jag skrev mitt sista inlägg. Sen dess har det hänt mycket.
Jag har tänkt, jag har lekt och jag har levt(left? Mindfuck....) mitt liv.

Jag har saknat bloggen, jag har saknat att få skriva. Men jag har varit för lat, och mycket har hänt.
Jag hoppas att det inte kommer att dyka upp några fler sånna här inlägg... Haha, som om jag skulle hålla det ;)
Men jag tänkte att jag skulle beta av lite händelser genom några inlägg. Så nu kommer det att dyka upp flera inlägg efter varandra.

WOOOOHP WOOOOOOP!!!

Tyvärr får får du inte se ur underbart vacker han är. Men en dag kommer du att få göra det.

Äntligen hemma.
Jag har saknat min pojkvän. Men nu saknar jag alla mina älsklingar från lägret och vår härliga gemenskap. Jag älskar dom bara mer och mer för varje gång jag träffar dom.

Det är helt otroligt vilka fantastiska människor jag känner. <3

Fick bli en bild från arkivet då jag bloggar från min älsklings lilla laptop. (sitter i centrum och väntar på att han ska sluta jobbet snart)

Hej, vackra vän. Tänkte bara meddela lite snabbt att jag är på läger just nu och kommer hem på söndag. Så det är lär inte bli några inlägg först efter söndagkväll.





Detta är då turist ankan och andra bilden är en karate turist struts!

Hejsan,

just nu sitter jag hos min pojkvän och väntar på att han ska servera mig lite lunch. :D Igår, var det tänkt att jag skulle åka t ikea med pappsen, meeeeeeeeeeeeen.... så blev det inte. Jag var för upptagen med att sitta och spela minecraft! Satt och lirade det hela dagen. Därefter åkte jag och jobbade och åkte för att sova hos en gammal vän. Så himla trevligt! Men nu är jag här hos pojkvännen, ska käka lunch och spela.... trumvirvell.... minecraft!!!!

Tänkte forsätta på pratkvarnsinlägget...
Det jag glömde nämna som kanske är det viktigaste... Eller? Hmm...

Aja, jag har alltid varit 'pervers', eller snarare haft en så kallad 'pervers humor'. På den tiden när jag pratade som mest var det så enkelt att bara dra till med något 'perverst' och alla skrattade. Jag kände att alla blev avslappande och det kanske var det som gjorde att jag kunde släppa loss lite och prata på.

Men någon gång i slutet av 8:an så bestämde jag mig för att sluta dra massa perversa skämt. Jag pallade liksom inte med den där slamp-stämpeln. Jag ville inte vara den där perversa Ami. Ingen tog mig seriöst. När jag var seriöst på riktigt, så trodde folk att jag skämtade. Kanske hade jag mig själv att skylla på när jag jämnt drog massa skämt och speciellt sex skämt. Jag tröttnade på det och bestämde mig för att sluta med dom där pervo skämten. Kanske är det därför jag inte vet hur man pratar längre? Men hur ska jag kunna vara en pratkvarn utan att vara överpervers samtidigt? För det folk kommer ihåg av mig när dom pratar med mig är dom percersa skämten.
Kommer ihåg en gång när jag tänkte att jag skulle börja lärakänna nya vänner, bestämde fika med dom. Jag hade varit på teater innan och då när jag träffade dom så sa jag "haha, vet ni. Det var en typ afrikanskman i teatern som var naken och teorin om svarta män verkar stänmma.", det var det enda perversa som jag sa. Men ändå så får jag höra senare "Ami, pratar så sjuuuuuuuuuuukt mkt om kukar, fittor och sex. Det var typ det enda hon pratade om.". 
Hur fasiken gör man? Får jag inte prata om sex överhuvudtaget för att bli av med bilden av Pervo Ami?

Jag får väl söka hjälp, innan det här övergår till en socialfobi eller något. Jag måste ju lära mig prata igen.

Fjortonåriga jag...

Det här är en tanke som följt med mig länge. Jag grubblar över det varje dag. Hur mycket jag än tänker, och vrider och vänder på det, så kan jag inte förstå. Jag kan inte förstå hur det kan ha slutat så här.

När jag var liten var jag så fruktansvärt blyg på ett sätt. Eller snarare jag var väldigt tystlåten och föredrog att iakta andra. Men senare fick jag lite stacke. Jag blev en pratkvarn. Alla sa att jag pratade för mycket. Lärare klagade på att jag pratade förmycket. Jag tänkte högt, jag pratade med främlingar, jag pratade med lärare, med mig själv, med en stol... jag pratade med alla.... förutom min familj. Varför jag inte prade med min familj berodde/beror på att vi inte är så "pratglada" i vår släkt från pappas sida. Men sen händå något. Jag vet inte vad... något hände bara. Jag slutade i princip prata. Just nu pratar jag. Jag pratar fortfarande väldigt mycket, men tyvärr bara med dom som jag känner mig riktigt trygg med. Så i det här fallet några av mina vänner, och min pojkvän. Men tyvärr blir det mindre och mindre prat med mina vänner och kanske pojkvännen också. Jag älskar att prata. Jag älskar att stå i centrum. Jag älskar att visa min glada och positiva sida. Men jag försår inte vad som kan ha gått fel?! Nu mera, står det helt stilla i hjärnan när jag vill prata och lärakänna någon, även när jag känner en person så fruktansvärt väl så vet jag inte vad jag ska prata om. Det här har gjort att folk har fått intrycket av att jag är så fruktansvärt blyg och osäker. Men det stämmer ju inte. Jag är inte blyg, jag är inte osäker... jag vet bara inte vad jag ska säga.

Det är så fruktansvärt frustrerande att jag inte vet vad jag ska prata om längre. Jag pratar gärna på om andra börjar prata och frågar mig saker. Men när jag ska göra det... det fungerar inte längre. Dock har jag börjat med att fråga "du då?" eller något liknande. Men den tanken dök inte ens upp då när den här 'blygheten' eller vad man nu ska kalla den dök upp.

Vad kan det bero på? Finns det någon kurs i hur man pratar bättre och bryter isen? Kan det vara generna som kommer och förstör mitt liv? Jag tror att vi har en sån där osocialgen i vår släkt. Jättelöjligt, men så osociala som min familj från pappas sida är, så är det inte så konstigt. Jag skulle göra vad som helst för att kunna få komma tillbaka till ekorren Amanda som pratade stupikvarten och folk får påminna mig om att andas. Jag vill vara den pratiga Amanda igen. Jag vill vara den Ami som folk undvek att hälsa på när dom hade brottom(för att jag då kunde stå i en evighet och pladdra på). Jag får höra så fruktansvärt ofta numera hur tyst jag är, hur blyg jag verkar etc. Folk frågar mig helatiden "hur mår du egentligen, då är så himla tyst?". Jag mår alldeles utmärkt oftast när dom frågar det, men jag vet inte vad jag ska säga eller prata om.

Den här låten är så himla dålig, men ändå kan jag inte sluta lyssna på den. Den har fått gå på repeat hela natten.
Försår inte hur jag är helt besatt av den även om jag känner att den är jobbig. När jag stänger av den och tänker äntligen, så kommer världens sug. Så jag spelar upp den igen och är besatt! HAHA

Borde fixa en egen katergori till den här låten egentligen. Kategorin heter ju "Det sjunger i mina öron", men borde döpa om den till "det sjunger inte i mina öron, men låten brainwashar mig"

Men om du kollar i videon nedan här... så är det typ så här jag känner mig! Hahaha

Jag har blivit helt beeeeeeeesatt!

Jag är en sån där person som i perioder blir besatt av något och sen tröttnar jag.
Nu har jag då blivit besatt av ett spel minecraft.
Helt sjukt hur besatt jag är! haha

Bilden är lånad från google. Så det är absolut inte min bild eller jag som gjort huset och det.

Men det jag älskar så mycket med Minecraft är att man kan vara så fruktansvärt kreativ!
Så mitt tips om du har tråkigt eller är en no-lifer som jag så borde du testa det!

Hej älskade blogg!
Jag har tyvärr varit upptagen med ett litet projekt som jag hjälper min pojkvän och hans vän med.
Åh, du kommer få se resultatet sen när det är klart. Men det kommer att bli så sjukt naaaaaaaajs!
Det kommer att bli storslaget...

avslöjar lite nu: wettris

Hejsan, hejsan!

Just nu sitter jag här vid min pojkväns dator och ska hjälpa honom med ett stort projekt.
Alltså det kommer att bli så jävla kungligt!
Du kommer få se det senare. Det här projektet kommer att bli så himla stort.

WOHO!

Nu tänkte jag bara medela att jag nu, har skaffat instagram.
Men hur? Jag har ju inte en iphone.

Det är så att Instagram har kommit ut till android!
Så kolla gärna in mig där! Jag heter Amizami

Idag släpps säsong 2 av Game of Thrones! Då gissa vem som ska sitta och dregla över det första avsnittet. Först hade jag tänkt att jag skulle kolla varje onsdag på dom avsnitten som går på svt. Men Jag kunde inte hålla mig. Jag var tvungen att se alla på en gång. Så Jag kollade ut första säsongen av Game of Thrones för bara några dagar sen. Dreeeegel. Haha skoja. Men det är så spännande. Det är nog en utav mina favorit serier.

Jag kommer faktiskt att kolla helt lagligt på serien. För det är inte olagligt att streama.
>>Här är en länk till min favorit streaming sida<<

Kollade även på sista säsongen av How I met your mother på den sidan i lördags. Vissa avsnitt finns i HD, vilket ör suuuuuuuuuper!